Världen är en målning: juni 2013

Hej allihopa!

Nu börjar sommaren, men ett redovisnings-inlägg innan sommaruppehållet hinner vi med ;)
Äntligen är möbelserien KLAR! Nedan skriver jag om Impressionismen, konstnären Camille Pissarro och om arbetsprocessen. Sedan följer egna bilder av inspirationscollage och möblerna. Ha en go sommar! :D

Kram Annie

IMPRESSIONISM

Impressionismen var en händelserik tid. Den kom i mitten på 1800-talet och grundades av en kärngrupp konstnärer som sägs ha träffats på ett café i Frankrike. Konstnärerna var bland andra Claude Monet, Camille Pissarro, Edgar Degas, Éduardo Manet, Pierre-Auguste Renoir, Frédéric Bazille och Alfred Sisley. Anledningen till det stora antalet beror på att flera av konstnärerna var lärlingar för varandra.

Inspirationen till impressionismen kom i samband med att fotografiet kom. Man blev inspirerad av fotografiets förmåga att fånga rörelser även i stillbilder, och därmed ville man också förmedla känslan av rörelser i ett ögonblick genom impressionismens målningar. Innan ismen kom dominerade Romantiken och senare Realismen, men nu hade man blivit inspirerad av nya uppfinningar, framför allt just fotografiet. Plötsligt kunde man fånga en realistisk posering utan att vara konstnär, vilket resulterade i nya sätt att tänka. Istället för det gamla sättet att måla verkligheten ville man som impressionist finna nya sätt att skildra den på. Det var då man började arbeta med ljus och färger. Till exempel kunde man måla en vintermorgon när färgerna och ljuset som påverkade färgerna var på ett visst sätt just i det ögonblicket. På så sätt var det också typiskt för impressionismen att måla av rörelser, att fånga ett ögonblick av verkligheten.

Istället för att börja måla en tavla utomhus och sedan avsluta den i en studio, målade man färdigt tavlan ute i naturen, för att riktigt få med rörelserna, ljuset och färgerna, då man också tycktes hitta mer kontraster och liv där. Under impressionismen spelade alltså färger stor roll. Till exempel upptäckte man att det var större konstrast mellan gult och violett än svart och vitt, som man tidigare trott. Kontraster som tog ut varandra används mycket i tavlorna, till exempel i Monets målning “Impression-soluppgång” som gav upphov till namnet “impressionism”, där han använt sig av gröna och blå toner för att måla vatten i soluppgången, och där solen är starkt orange. Eller Camille Pissarros Boulevard Montmartre tavlor, där t.ex. en är målad en solig vårmorgon, en annan på natten och en tredje i vårregn. Här har man arbetat mer med ljuset än med starka konstraster i färgerna, men han har fångat in den exakta känslan av ögonblicket, med folk som rör sig på gatorna, vagnar som åker och vädret som utgör hela ljuset för tavlorna.

Impressionisterna räknades till de normbrytande konstnärerna som bröt mot realismens banor. När realisterna målade figurativ och moralisk konst av verkligheten letade impressionisterna efter ett sätt att uttrycka verkligheten ännu djupare genom att arbeta med just ljus och färg. Men framför allt fick impressionisterna människor att fångas i rörelse på sina tavlor, medan realisterna använt sig av poserande modeller. Man använde också gärna grova penseldrag för att få fram de rätta starka färgerna och den rörelse som skulle förmedlas i tavlan, vilket gör att målningarna bör ses på avstånd, precis som när man skådar ett landskap. Impressionismen föddes genom teori, och det har gett upphov till de mer moderna ismerna som kom efter denna epok.

Camille Pissarro

År 1830 föddes en pojke vid namn Jacob Abraham Camille Pissarro på ön St. Thomas. Hans far var en köpman med franskt medborgarskap som kommit till ön för att handla med affärer till en avliden farbror. Det skulle bli stor uppståndelse till köpmannen när han sedan gifte sig med den avlidne farbroders änka som dessutom var utanför deras tro. Vid tolv års ålder skickades Pissarro till en internatskola i Frankrike vid namn Savary Academy. Under sin tid som ung student lärde han sig att uppskatta den franska konsten. I Frankrike fick han sin målargrund av Monsieur Savary själv, och han gav Pissarro råden att måla av naturen då det var dags att återvända tillbaka hem till ön.

Dessvärre hade Pissarros far andra planer. När han återvände vid sjutton års ålder fick han arbete på faderns företag som last kontorist. Dock kunde ingenting hålla Pissarro borta från konsten helt och hållet, så under varje ledig tid tog han tillfället i akt att öva på sin konstnärlighet. Efter fem år av arbete flyttade Pissarro slutligen från ön till Venezuela med den danske konstnären Fritz Melbye som inspirerat honom till att börja arbeta som professionell konstnär på heltid. Melbye blev Pissarros lärare och vän, och de spenderade nästa två år som konstnärer i Caracas. Där utnyttjade han sin tid väl och målade allt han kunde tänka sig.

År 1855 flyttade Pissarro åter till Paris, den här gången för att arbeta som assistent till Fritz Melbyes bror, Anton Melbye. Under sin tid i Frankrike studerade han flera andra konstnärers målningar som inspirerade honom, och han studerade konst på ett flertal skolor. Slutligen hittade han dock sin största inspiration från konstnären Camille Corot, och senare blev det hans lärare. Pissarro började med att måla konstverk som skulle tillfredsställa kommittén för den franska salongen, där konstverk ställdes ut, och hans målningar stämde överens med dåtidens standard. Det var genom att få salongen som man som konstnär skulle exponeras, och slutligen fick Pissarro år 1859 sitt första konstverk utställt.

Pissarro delade Corots kärlek till naturen och landsbygden, och så småningom började han måla dessa motiv med inställningen att måla utan förvanskning, då han vid den här tidpunkten börjat förstå och inse betydelsen av att uttrycka naturens skönhet på duken. Detta resulterade i att Pissarro började åka ifrån staden för att måla den franska landsbygden. Men till skillnad från Corot, som målade färdigt målningarna i sin studio, föredrog Pissarro att avsluta sina konstverk utomhus. Hans tanke var helt enkelt att han ”målade det han såg”. Därför målade Pissarro även detaljer som andra konstnärer helst reducerade ur sina målningar, och det var en av anledningarna som ledde till oenighet mellan Pissarro och Corot.

År 1859, när han studerade vid en friskola vid namn Académie Sussie, blev Pissarro vän med ett flertal konstnärer som delade hans filosofi, och det tröstade honom att inte vara ensam. Några av gruppens medlemmar var Claude Monet, Armand Guillaumin och Paul Cézanne. Pissarro delade gruppens åsikt att måla människor i naturliga miljöer, men det innebar också att de trotsade salongens krav för utställningarna. År 1863 skulle deras målningar därmed komma att tas bort från salongen, och istället beslutade den franske kejsaren Napoleon III att ställa ut målningarna i en separat hall. Dessvärre slutade det med att endast Pissarro och Cézannes målningar ingick, och utställningen fick en fientlig reaktion från både tjänstemännen och allmänheten.

Efter ett giftemål med sin mors piga, flyttade hela Pissarros familj till London på grund av kriget där han inte fick lov att delta eftersom han hade dansk nationalitet. I London träffade Pissarro en konsthandlare från Paris som blev hans återförsäljare som hjälpte honom att sälja sin konst under större delen av livet. Senare skulle han åter flytta tillbaka till Paris, men när Pissarro kom tillbaka fann han sina drygt 1500 målningar som han gjort över 20 år nu endast var 40. Alla de andra hade antingen skadats eller förstörts under hans tid i London då kriget härjat, och flera av dem antas ha varit just impressionism-målningar. Det var nu han började utveckla ismen på riktigt, och snart förenades han åter med sitt tidigare umgänge, däribland konstnärerna Cézanne, Monet, Éduard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Edgar Degas. Här uttryckte Pissarro dessutom sin åsikt om att de skulle ha ett alternativ till salongen, då de i gruppen delade samma stil och då skulle kunna ställa ut på samma ställe. Pissarro hjälpte så till att skapa ett kollektiv år 1873, som innehöll femton konstnärer. Vid den här punkten sågs Pissarro som en fadersfigur av de andra konstnärerna, och redan följande år hade de sin första impressionistiska utställning som både skulle chockera och göra kritikerna skräckslagna. Cézanne, som inspirerats mycket av Pissarro, skulle efter hans död år 1903 referera till Pissarro som ”den förste impressionistiska” och i tacksamhetsskuld betalade han Pissarro genom att själv skriva sig som ”elev av Pissarro” i en utställningskatalog.

Pissarros konstverk var skilde sig från de samtida konstnärerna på det sättet att han ville fånga den rätta känslan, och måla den faktiska verkligheten. Han experimenterade med färgerna för att förmedla ljuset så som det uppfattades i verkligheten, och hans tavlor var nästan alltid befolkade. När jag valde Pissarro fastnade jag för hans sätt att fånga ett levande landskap. Han reducerade ingenting, utan lät konstverket tala för sig själv. Han ville visa naturens skönhet utan förändringar, och alla hans tankevägar tycker jag fyller alla de kriterier som impressionismen står för. Inspirerad av den nya uppfinningen fotografiet, ville han liksom andra impressionister fånga stillbilder som uttryckte rörelse, istället för de realister som gjort porträtt av människor som poserat. Genom att måla befolkade målningar och hitta ljus och rörelserna i den vackra naturen får Pissarro hela tavlan att kännas levande, som en bild tagen direkt från verkliga livet på platsen.

Arbetsprocessen

Själva möblerna kom till rätt sent i arbetsprocessen. Anledningen var att jag läste på ordentligt om impressionismen, och jag fann det mycket intressant. När hjärnan blivit fullproppad med kunskap var det dags att välja en konstnär. Naturligtvis skulle det vara en av alla konstnärerna från kärngruppen som etablerade ismen, men att välja blev svårare än jag hade trott.

Efter mycket betänkande hade jag snart jämfört alla konstverk av konstnärerna och fastnat för två av dem. Den ena var Claude Monet och hans tavlor med grova penseldrag och olika kontrasterande färger men framför allt olika ljus och årstider. Den andra som jag fastnade för var Camille Pissarro. Där fick jag upp ögonen för målningarna av Boulevard Montmartre; en fransk stadsgata som han målat av flera gånger under olika årstider, olika tider på dagen och i olika väder. Samma motiv, men ändå så stor skillnad mellan varje tavla. Även dessa tavlor hade grova penseldrag, men var till skillnad från Monets i stort sett alltid befolkade. Det var anledningarna till att jag till slut bestämde mig för Pissarro, eftersom hans tavlor fyllde allt som jag tyckte se i Monets tavlor, och lite till. I Montmartre-tavlorna tycktes jag finna allt det som impressionismen stod för, nämligen inspiration från fotografiet där man vill fånga rörliga ögonblick som fester eller en gata med folk i rörelse. Man ville gärna måla utomhus för att på så sätt fånga de exakta färgerna som hade så stora kontraster. Till exempel så kunde träd i natten bli blå eller lila istället för svarta – man använde helt enkelt kulörer istället för svart och vitt, och gärna stora kontraster mellan färgerna. På grund av impressionismens kärlek till att måla utomhus fick jag idén att göra inomhusmöbler som påminner om utomhus! På så sätt skulle det kännas som att ta in utsidan till insidan med praktiska men annorlunda möbler som fungerar vackert i stora hem.

Den första möbeln som jag designade var inspirerad från träden som kantade gatan och den ständigt återkommande gatlyktan som syns på varje tavla. Härmed blev det alltså en golvlampa i form av ett stadsplanterat dekorationsträd. Hela kollektionen skulle bygga på rörelse, ljus och stadskänsla. Även starka färger kunde komma som inslag här och där, som till exempel det lila som är komplementfärg till det orangea i lampan. För att sedan få in känslan av ögonblick och rörelse satte jag den konformade ”stammens” spets längst ut på foten. På så sätt får man känslan av att lampan ska tippa över, vilket kan beskrivas som en bild taget i ögonblicket.

Möbel nummer två var en garderob (naturligtvis, eftersom ordet garderob kommer från franskan!). Ett tag satt jag och funderade på hur jag definierar en vanlig garderob när jag tänker på den. Eftersom den franska känslan var given, tänkte jag mig en stor dubbeldörrs-garderob som inte är inbyggd. Att sedan studera min favoritmålning av Montmartre-tavlorna, nämligen den på natten, gjorde att jag fick inspiration till en hel garderob i ett svep. Det är nämligen så, att varje lägenhetsfönster påminde i formen om just en garderob. Sagt och gjort – det blev ett lägenhetsfönster. Botten på garderoben är av mursten för att efterlikna tegelhusen, och man ser fönstret som på natten, eftersom gardinerna är fördragna och skuggor står i olika ställningar innanför. Här får man alltså både känslan av att stå utomhus och titta in genom ett fönster och av människors rörelser. Fönstret är dessutom delat på två, för att det ska ska tolkas som lägenheter, och träet som finns i alla möbler i serien är till för att få en touch av naturen, inspirerat av trädstammar.

För att fullborda möbelkollektionen ville jag använda den faktiska inspirationsbilden, grunden till alla idéer i själva möblerna. Min idé var, att man skulle få en tavla i hemmet på ett helt nytt sätt, som dessutom skulle ge stor kontrast till väggen bakom. Jag vill att man ska uppskatta själva konstverket som ligger som grund till kollektionen. Dessutom matchar det väldigt bra till de andra två möblerna, eftersom det blir som att ha inspirationsmålningen ihop med designen, och det gör hela serien fulländad och enhetlig tack vare tavlan som binder samman banden. Den perfekta formen till en tavla är egentligen bara en tråkig rektangel, men det fick mig att tänka på en byrå.

Jag ville att man skulle se hela målningen på framsidan, över lådorna, men designen skulle vara något mer speciell. Till skillnad från de andra möblerna använde jag mig av de mest simpla förändringarna av byrån för att framhäva målningens personlighet och former. Ibland är faktiskt det enklaste det mest snygga och stilrena, resonerade jag. Jag ville att man skulle se hela målningen på framsidan, över lådorna, men designen skulle vara något mer speciell. Till skillnad från de andra möblerna använde jag mig av de mest simpla förändringarna av byrån för att framhäva målningens personlighet och former. Ibland är faktiskt det enklaste det mest snygga och stilrena, resonerade jag, och därför valde jag att vinkla ovansidan på byrån en aning uppåt, så att man ser hela målningen framifrån. Eftersom byrån i sig blir speciell, ville jag att man ändå skulle kunna betrakta målningen och möbeln i sin enkelhet - utan överdrifter eller konstgrepp. Det var precis så Pissarro ville att man skulle betrakta hans tavlor - bara verkligheten i sin underbara vackert naturliga enkelhet, och på samma sätt får man nu också betrakta denna byrå: utan förvanskningar och i sin allra vackraste enkelhet.

Eftersom tavlan är målad in mot mitten, i centralperspektiv, ville jag följa vinkeln av husen som riktades in mot mitten. På samma sätt vinklade jag därför också själva byråns sidor in mot mitten, så att möbeln är bredare fram än bak. Detta innebär att sidorna inte syns framifrån, vilket var min avsikt. Dessa fick också det populära 1800-tals mahognyträet för att matcha de andra möblerna i kollektionen, för att vara så intetsägande och enkelt som möjligt så att de framhäver målningen och för att ta upp träet i stammarna på målningen.

Hela kollektionen bygger alltså huvudsakligen på inspiration från just natt-tavlan, eftersom jag tyckte att den visade allt som impressionismen stod för. På ett sätt kunde jag het enkelt inte slita blicken från just den tavlan, eftersom den talade mer till mig än de andra, den kändes mer levande. Kanske berodde det på de ännu grövre penseldragen, eller kontrasterna av de orangea lamporna mot det mörka blå? Oavsett anledningarna så kändes det rätt självklart att följa hjärtat och välja den bild som tilltalade mig mest. Utomhus är basordet som syns tydligt i alla möbler, och att ha ett tydligt budskap var tanken i kollektionen, man ska kunna känna känslan även om man inte kan hela historien - känna impressionismen.